Att berätta en historia:
I början när jag berättade historier för barn så var jag osäker på hur jag skulle göra. Jag började förståss att prova på mina egna barn. De fick välja varsitt djur som den skulle handla om och sedan satt jag och tänkte en stund för att komma på något. Det blev ofta ett dilemma mellan djuren eller om någon blev orättvis behandlad som sagan handlade om. Jag tyckte det kändes lättare att berätta om djur för det var inte så nära relaterat till en själv så att barnen bara lyssnade och följde med i historien utan att vara delaktiga och kände sig direkt berörda.
Jag vill verkligen berätta en riktig saga så det får gärna vara mycket fantasi men då blir det genast svårare att berätta för då beträder man som berättare okänd mark. Detta att bara arbeta med fantasin utan att veta var man hamnar kan vara spännande både för en själv och för sin publik. Det kan lika gärna sluta i ett pladask. Har man däremot en hyfsad uttänkt story från början så kan det vara lättare att komma vidare om man kör fast och det blir många tillfällen när man "hinner" brodera ut sagan. Jag har berättat saga för barn i förskoleklass och ettan samt nu under senare år för femåringar också. jag tycker att det är ett åldersspann som passar mig bra. Ibland så kan man få hjälp av barnen när man kör fast eller om man frågar dem rakt ut om en speciell känsla exempelvis om de förstår vad jag försöker förmedla. Där är faran att de kan börja berätta en hel massa saker som de varit med om som gör att sagan "bromsas upp" rejält. Jag har under det senaste året försökt att få barnen att se bilder sam jag försöker måla upp. Jag tror att om de fått med sig en bild så kan det säga mer än många ord. Hälsningar Erik Fursäter
Det krävs en hel del egen fantasi för att göra sådana sagor! Måste vara väldigt härligt för barnen att lyssna på en saga som du själv har tänkt ut och att få göra sig egna bilder. Jag tror säkert att varje barn har sin egen speciella bild av sagan i slutet.
SvaraRadera